Möten
Meditationsrum i väntan på att vi, deltagare, ska påbörja nästa session. Påsken har jag nu tillbringat på kurs och återigen haft privilegiet att möta helt underbara personer. Att få den möjligheten att dela upplevelser med andra ger tillfällen för möten. Möten som är så viktigt för vårt välbefinnande. Möten som ger bekräftelse och ro i själen. Att mötas två och två, i grupper om tre eller att dela en erfarenhet med 10 personer som alla känner igen något av den känslan man berättar om. Det är läkande.
Vi kan alla få den här möjligheten, eller ge den till oss själva, även om vi inte ger oss iväg till någon kursgård under flera dagar. Vi kanske har någon nära, en vän som vi känner är rätt person att dela med oss till. Vi kan be att få en stund där vi får möjligheten att bara berätta om det som vi har på hjärtat just då. Stunden ska helst då inte innehålla någon egentlig feedback förutom möjligtvis att personen som lyssnar på något sätt visar att han/hon har förstått och hört vad vi sagt.
Att få dela utan att få råd eller någon annans åsikt är guld värt för din sinnesro.
Härliga stunder i påsk
Packat klart och snart på väg ut genom dörren för att ta tåget. Tillbringar min påskhelg genom att ta en kurs.
Tänkte få bort alla små dammtussar som möjligtvis kan gömma sig i hjärnans små vindlande trådar.
Hoppas att alla får en härlig påskhelg fylld med små överraskande små stunder och självklart fyllda påskägg med något smarrigt i.
"fotoakuten".
Tänkte få bort alla små dammtussar som möjligtvis kan gömma sig i hjärnans små vindlande trådar.
Hoppas att alla får en härlig påskhelg fylld med små överraskande små stunder och självklart fyllda påskägg med något smarrigt i.
"fotoakuten". En helg som uppmuntrade till att möta det omedvetna
Denna helg som varit har jag deltagit i konferensen " Att möta det omedvetna" i Göteborg. Åke och Maj Högberg arrangerade för 15 året en konferens där alla de som är intresserade av symboliska uttryckssätt kan delta. En härlig inspirerande helg med massor av godsaker för någon som är så frälst som jag.
Mötte flera av mina helt underbara kursare från Symbolon, bara det är en fröjd. Tänk att man kan bli så nära på så kort tid. Genom att dela, genom att våga vara sårbara skapas en otrolig gemenskap och den har vi. Två av dom fina är här: Carita och Anna-Karin.
Även om de flesta av oss bor långt ifrån varandra och inte pratas vid så ofta finns det en gemenskap när vi möts. Är det inte det här som är närhet, förtroende och samhörighet? Även Eva från Stockhom kom ner till vår lilla stad. 
Och här har vi Vera och Annika från staden Jönköping.
Mumma för själen och tack alla för underbara möten.
Idag håller jag på att packa för ännu en kurshelg. Spännande att få ännu mer matnyttigt med mig i bagaget. Håller även på att fila på den nätverkskurs som jag har. "Coaching för själen" och utvecklar den ännu mer.
Mycket på G alltså.
Mötte flera av mina helt underbara kursare från Symbolon, bara det är en fröjd. Tänk att man kan bli så nära på så kort tid. Genom att dela, genom att våga vara sårbara skapas en otrolig gemenskap och den har vi. Två av dom fina är här: Carita och Anna-Karin.
Även om de flesta av oss bor långt ifrån varandra och inte pratas vid så ofta finns det en gemenskap när vi möts. Är det inte det här som är närhet, förtroende och samhörighet? Även Eva från Stockhom kom ner till vår lilla stad. 
Och här har vi Vera och Annika från staden Jönköping. Mumma för själen och tack alla för underbara möten.
Idag håller jag på att packa för ännu en kurshelg. Spännande att få ännu mer matnyttigt med mig i bagaget. Håller även på att fila på den nätverkskurs som jag har. "Coaching för själen" och utvecklar den ännu mer.
Mycket på G alltså.
Vad menade jag?
"Jag vet att du trodde att du förstod vad du tyckte jag sa, men jag är inte säker på att du fattade att vad du hörde inte var vad jag menade". okänd
Visst är det svårt det där med kommunikation ibland? Vad är det man brukar säga, 10% lyssnar man på orden och övrigt är kroppsspråk på något sätt.
Då är det inte lätt att nå varandra ibland, framförallt inte när man ska kommunicera med personer som man på något sätt är beroende av. Tänker på nära familjemedlemmar eller andra personer som man har nära sig.
I dessa konstellationer ligger ju så många och komplexa känslor som ibland ligger och stör. Då är det lätt hänt att man bara "lyssnar" på minspel och kroppsspråk och reagerar på det och då är det oerhört svårt att agera utefter det som man hör verbalt.
Framförallt om personen som försöker säga något till dig inte är medveten om vilka känslor som mimik och kropp försöker säga.
Ett tips från mig är att bryta en samtalssituation när man märker att det bara väcker negativa känslor. Istället för att sitta eller stå mittimot varandra, vänd ryggen till.
Låter kanske inte alls som en bra idé men min erfarenhet är att man kan komma ett steg vidare i den situation som man just då befinner sig.
Ni kan sätta er på golvet eller vända stolarna med ryggarna mot varandra, nära, inte långt ifrån och sedan fortsätta samtalet. När ni inte blir påverkade av minspel och kroppsspråk blir det enklare att agera utefter orden och inte reagera efter de känslor som väcks när man ex ser mimiken.
Kruxet kan vara att avbryta sig själv mitt i en frustrerad känsla!!
Visst är det svårt det där med kommunikation ibland? Vad är det man brukar säga, 10% lyssnar man på orden och övrigt är kroppsspråk på något sätt.
Då är det inte lätt att nå varandra ibland, framförallt inte när man ska kommunicera med personer som man på något sätt är beroende av. Tänker på nära familjemedlemmar eller andra personer som man har nära sig.
I dessa konstellationer ligger ju så många och komplexa känslor som ibland ligger och stör. Då är det lätt hänt att man bara "lyssnar" på minspel och kroppsspråk och reagerar på det och då är det oerhört svårt att agera utefter det som man hör verbalt.
Framförallt om personen som försöker säga något till dig inte är medveten om vilka känslor som mimik och kropp försöker säga.
Ett tips från mig är att bryta en samtalssituation när man märker att det bara väcker negativa känslor. Istället för att sitta eller stå mittimot varandra, vänd ryggen till.
Låter kanske inte alls som en bra idé men min erfarenhet är att man kan komma ett steg vidare i den situation som man just då befinner sig.
Ni kan sätta er på golvet eller vända stolarna med ryggarna mot varandra, nära, inte långt ifrån och sedan fortsätta samtalet. När ni inte blir påverkade av minspel och kroppsspråk blir det enklare att agera utefter orden och inte reagera efter de känslor som väcks när man ex ser mimiken.
Kruxet kan vara att avbryta sig själv mitt i en frustrerad känsla!!
När möter du?
Sitter och funderar på det där med möten. Och framförallt på det egna inre mötet. Möter man sig själv någon gång överhuvudtaget?
Jag hade ett sådant där inre möte häromdagen när jag utövade Qi Gong. Qi Gong ledaren sa att vi skulle föreställa oss att vi var ute på en äng där det var varmt och skönt när vi gjorde våra övningar.
Och på min äng, bakom mig, kunde jag förnimma alla de grekiska Gudinnor som jag använder som arketypiska symboler för egenskaper. Just då blev jag så oerhört lycklig, jag kände mig som ett med alla dessa delar och det fyllde mig med en sådan värme och kärlek.
Jag tror att jag där och då hade ett ögonblick där jag verkligen mötte mig själv.
Men när möter vi andra personer? Är vi verkligen närvarande med hela oss själva? Lyssnar vi på andra utan att ramla iväg med egna tankar, utan att dra slutsatser och analysera? Upplever vi ett möte?
Det mötet som har en egen energi, mötet som Buber sa " Mellan Du och Jag". Något som får ett eget liv utan att bli en egen sak som ska bedömas och utvärderas?
Möten är upplyftande och definitivt livgivande. Mitt möte bär mig.
Jag hade ett sådant där inre möte häromdagen när jag utövade Qi Gong. Qi Gong ledaren sa att vi skulle föreställa oss att vi var ute på en äng där det var varmt och skönt när vi gjorde våra övningar.
Och på min äng, bakom mig, kunde jag förnimma alla de grekiska Gudinnor som jag använder som arketypiska symboler för egenskaper. Just då blev jag så oerhört lycklig, jag kände mig som ett med alla dessa delar och det fyllde mig med en sådan värme och kärlek.
Jag tror att jag där och då hade ett ögonblick där jag verkligen mötte mig själv.
Men när möter vi andra personer? Är vi verkligen närvarande med hela oss själva? Lyssnar vi på andra utan att ramla iväg med egna tankar, utan att dra slutsatser och analysera? Upplever vi ett möte?
Det mötet som har en egen energi, mötet som Buber sa " Mellan Du och Jag". Något som får ett eget liv utan att bli en egen sak som ska bedömas och utvärderas?
Möten är upplyftande och definitivt livgivande. Mitt möte bär mig.
Ett steg på en vardagsvandring
Ett sätt för mig att sätta mig in i det här med medveten närvaro är att tänka tillbaka på alla de tillfällen i livet när jag upplevt att jag gjort något för sista gången.
Lagat mat på just den spisen för sista gången. Gått genom just den här lägenheten för sista gången.
Packat ihop sakerna och använt just det skrivbordet på just det jobbet för sista gången.
Ja, ni förstår säkert vad jag menar och jag kan tänka mig att även ni har sådana minnen.
Visst är det något speciellt och visst är det så att ni såsom jag hade en speciell känsla, en speciell upplevelse just då.
En närvaro i det som gjordes hela tiden. Vetskapen att det var sista gången gjorde att upplevelsen blev väldigt närvarande och påfallande.
Ljud runt omkring var klarare, mina steg och mina fötter mot golvet så tydliga. Alla rörelser var helt enkelt väldigt klara.
Detta är något man kan föreställa sig här och nu. Du kan använda dig av detta, fantisera helt enkelt för att komma tillbaka till en känsla som du redan har upplevt. Din kropp och ditt sinne vet hur det känns och kan leta sig tillbaka till detta.
Låt ditt kroppsminne leda dig till en medveten närvaro.
Lagat mat på just den spisen för sista gången. Gått genom just den här lägenheten för sista gången.
Packat ihop sakerna och använt just det skrivbordet på just det jobbet för sista gången.
Ja, ni förstår säkert vad jag menar och jag kan tänka mig att även ni har sådana minnen.
Visst är det något speciellt och visst är det så att ni såsom jag hade en speciell känsla, en speciell upplevelse just då.
En närvaro i det som gjordes hela tiden. Vetskapen att det var sista gången gjorde att upplevelsen blev väldigt närvarande och påfallande.
Ljud runt omkring var klarare, mina steg och mina fötter mot golvet så tydliga. Alla rörelser var helt enkelt väldigt klara.
Detta är något man kan föreställa sig här och nu. Du kan använda dig av detta, fantisera helt enkelt för att komma tillbaka till en känsla som du redan har upplevt. Din kropp och ditt sinne vet hur det känns och kan leta sig tillbaka till detta.
Låt ditt kroppsminne leda dig till en medveten närvaro.
Ascala nu publicerad
Ja, då var den äntligen här. Ascala Magazine. Tidningen som ägs av Terry Evans och Maria Johansson och där jag bland annat skriver lite artiklar och ger lite tips och råd om övningar som rör personlig utveckling. En annan person som är med och skriver är Anna Skarin. En härlig kvinna, journalist, med en stabil och grundad livsfilosofi. Jag känner mig privilegierad att vara en del av detta och så härligt inspirerad. Visst är det så att vi alla då och då behöver det där lilla extra i vår vardag? Ibland är det också det lilla som gör det, det behövs inga märkvärdiga och omvälvande saker för att den lilla extra lusten ska blossa upp.
För mig hände det lilla extra igår. Jag var en bit från hållplatsen när bussen stannade till. En kvinna som såg att jag var på väg såg till att dörrarna inte stängdes innan jag lyckades komma på. Ni som bor i Göteborg har säkert samma erfarenhet som jag att idag är det inte vanligt att buss eller spårvagn väntar eller öppnar dörrarna när de väl har stängts.
Det här gjorde min dag, det där lilla extra, en vänlig handling blev till en helt underbar dag i vänlig energi.
Yoga
Inte så mycket träningsvärk som jag trodde efter måndagens pass. En Stor lättnad. Idag blir det Yoga.
Bilden kommer från Ashtanga Yoga.info och är en bild som nästan uttrycker vad jag känner inför att gå iväg ikväll. Lite ihopknycklad och "fel" sida upp.
Tycker Yoga är en fantastisk motionsform, meditativ och energigivande. Ett aber i sammanhanget är bara att jag inte utövat det på ganska länge. Den chakrayoga som dom har på Hela Hälsan, där jag håller hus, är suverän. Det är dock inte den som är idag.
Har mycket svårt med alla dessa ställningar som kräver balans. Mina fotleder bokstavligen skriker,,,Smärta!! efter ett tag. X antal vrickningar genom åren har gjort sitt.
Bilden kommer från Ashtanga Yoga.info och är en bild som nästan uttrycker vad jag känner inför att gå iväg ikväll. Lite ihopknycklad och "fel" sida upp.Tycker Yoga är en fantastisk motionsform, meditativ och energigivande. Ett aber i sammanhanget är bara att jag inte utövat det på ganska länge. Den chakrayoga som dom har på Hela Hälsan, där jag håller hus, är suverän. Det är dock inte den som är idag.
Har mycket svårt med alla dessa ställningar som kräver balans. Mina fotleder bokstavligen skriker,,,Smärta!! efter ett tag. X antal vrickningar genom åren har gjort sitt.
Offentligjort
Ascala Magazine, magasinet börjar bli klart. Redaktionsmöte väntar i början av februari,,,"lite" slutarbete och sen....Voilà
Ska bli så spännande att se den i tryck. Terry Evans, Maria Äxter, Anna Skarin och jag sitter i redaktionen och detta är ett härligt gäng att arbeta med. Intensivt och inspirerande.
I magasinet ska det finnas en spalt där man har möjlighet att sända in frågor. Har du funderingar över drömmar, meditationer, symboler, relationsfrågor, tja, allt som gäller mellan himmel och jord, skicka in. Jag tittar över frågan, har jag inte kunskapen eller erfarenheten har vi ett brett nätverk vi kan vända oss till.
Spårvagnsfärder
Tänk vad spårvagnsturer kan ge mycket! Oftast är jag på ett mycket nyfiket humör när jag stiger på en spårvagn eller buss. Man vet aldrig riktigt vad det är som kommer att hända under turen.
För mig kan det vara som en teaterföreställning, jag observerar, jag blir road, berörd, ledsen och ibland ilsken.
Idag var det ett par kvinnor som fick mig att tänka på det som man kan kalla den "inre kritikern" som fångade mitt intresse.
Dessa två satt verkligen och dissekerade en icke närvarande kvinna.
- Å jag sa ju ändå att hon skulle ändra bilden! Nu blev ju allt förstört liksom, va, förstår du?! Hon lyssnar aldrig, och ändå är jag ju bara vänlig, men nä. Hon bara blänger. Jag är ju så less på det, att hon bara blänger varje gång jag är hygglig och hjälper henne. Varenda dag är det nåt.
- Jag fattar ( den andra kvinnan svarar) o har du sett de kläder hon har då?! Fattar du att de kan acceptera det, har vi inte någon klädkod eller? Får man ha på sig vad som helst, i vilka färger som helst?! Va!!
Känner ni igen typen? Alla dessa personer som hela tiden vill "rätta till" något i sin omgivning.
Att få hjälp då och då är enbart positivt men inte den form av hjälp som härstammar från en person som inte kan härbärgera sin "inre kritiker".
Då blir "hjälpen" en belastning på grund av att det är det enda sättet som den här personen klarar av att hantera sin egen "ofullkomlighet". För många är den här negativa inställningen mot andra personer det enda som skyddar mot känslor av misslyckande och kaos. Personer som sällan missar ett tillfälle att tala om att saker kan göras bättre och annorlunda än vad det redan är gjort.
Ibland är det bra att ta ett steg tillbaka och fundera på vad det är som gör att du vill "hjälpa", rätta till och förändra.
För mig kan det vara som en teaterföreställning, jag observerar, jag blir road, berörd, ledsen och ibland ilsken.
Idag var det ett par kvinnor som fick mig att tänka på det som man kan kalla den "inre kritikern" som fångade mitt intresse.
Dessa två satt verkligen och dissekerade en icke närvarande kvinna.
- Å jag sa ju ändå att hon skulle ändra bilden! Nu blev ju allt förstört liksom, va, förstår du?! Hon lyssnar aldrig, och ändå är jag ju bara vänlig, men nä. Hon bara blänger. Jag är ju så less på det, att hon bara blänger varje gång jag är hygglig och hjälper henne. Varenda dag är det nåt.
- Jag fattar ( den andra kvinnan svarar) o har du sett de kläder hon har då?! Fattar du att de kan acceptera det, har vi inte någon klädkod eller? Får man ha på sig vad som helst, i vilka färger som helst?! Va!!
Känner ni igen typen? Alla dessa personer som hela tiden vill "rätta till" något i sin omgivning.
Att få hjälp då och då är enbart positivt men inte den form av hjälp som härstammar från en person som inte kan härbärgera sin "inre kritiker".
Då blir "hjälpen" en belastning på grund av att det är det enda sättet som den här personen klarar av att hantera sin egen "ofullkomlighet". För många är den här negativa inställningen mot andra personer det enda som skyddar mot känslor av misslyckande och kaos. Personer som sällan missar ett tillfälle att tala om att saker kan göras bättre och annorlunda än vad det redan är gjort.
Ibland är det bra att ta ett steg tillbaka och fundera på vad det är som gör att du vill "hjälpa", rätta till och förändra.
I det som är fruset finns liv
En bild som är så otroligt vacker tycker jag. Denna kyla, is, som bildar dessa otroliga mönster.
Och precis detta är något som jag nu ska börja ta tag i.
Vända mina ögon till min upplevelse och upptäcka vilka mönster, vilken skönhet som finns i detta. Genom att ta ett steg tillbaka är det möjligt att hitta något som man inte sett förut. Att inte fastna i känslan utan tillåta den att omfamna mig och ta emot det som den kan förmedla till mig.
Idag skriver jag de sista timmarna, överlämnar nyckel och tar farväl av den väg som mina fötter har trampat. Och jag gör det med en tacksamhet och med en närvaro som är seende.
Med rätt kläder kan man vara i alla väder.
Zumba - Core
Kl. 11.30 gick jag in på ett Zumba - Core plats, relativt pigg måste jag tillstå.
Vår lilla terrorist var hemma med mig, Ozzy vår terrier, och häpet vaknade jag så sent som runt 09.20. Inte sant!! Han hade låtit mig sova så länge. Detta odjur som i vanliga fall åker med Ronny till jobbet redan 05.30.
Kl. 12.30 staplade jag ut från Zumba - Core. Högröd i ansiktet, med svetten drypande nästan ramlade jag ner från trapporna på gymmet.
Hua, vad ansträngande när man inte rört sig på så länge. Nu vill det till att fortsätt, det är det som är det svåraste,,att fortsätta. Det är bara att bita tag o härda ut den träningsvärk som jag vet kommer som ett brev på posten.
Hem, in i duschen och samtalet kom, det som jag väntade. Min uppdragsgivare ringde, han förstod att jag redan hade hört att xxx hade avlidit och han nämnde att han ändå ville ringa. Därefter fortsatte han med att upplysa mig om att jag nu inte hade uppdraget kvar och att jag hade 2 veckors "uppsägningstid".
Inget förslag om samtal med hjälp om att härbärgera, inget utom ett kort samtal där jag blev upplyst om att jag ska skriva ner en timrapport.
Jag vet ju att det fungerar så här, att de flesta arbetsgivare, organisationer och företag har stora brister när det gäller sin personalpolitik men ändå. Varje gång blir jag lika tagen, lika frustrerad över hur det fungerar i vårt samhälle. Inte konstigt att vi har alla dessa stressrelaterade problem.
Detta ger ännu mer motivation att arbeta med våra organisationer, att försöka införa den insikt om att de "mjuka" värdena är otroligt viktiga för att personalen ska må bra, vara friska, motiverade etc.
Vårt monster, stilla för en gång skull.
Vår lilla terrorist var hemma med mig, Ozzy vår terrier, och häpet vaknade jag så sent som runt 09.20. Inte sant!! Han hade låtit mig sova så länge. Detta odjur som i vanliga fall åker med Ronny till jobbet redan 05.30.
Kl. 12.30 staplade jag ut från Zumba - Core. Högröd i ansiktet, med svetten drypande nästan ramlade jag ner från trapporna på gymmet.
Hua, vad ansträngande när man inte rört sig på så länge. Nu vill det till att fortsätt, det är det som är det svåraste,,att fortsätta. Det är bara att bita tag o härda ut den träningsvärk som jag vet kommer som ett brev på posten.
Hem, in i duschen och samtalet kom, det som jag väntade. Min uppdragsgivare ringde, han förstod att jag redan hade hört att xxx hade avlidit och han nämnde att han ändå ville ringa. Därefter fortsatte han med att upplysa mig om att jag nu inte hade uppdraget kvar och att jag hade 2 veckors "uppsägningstid".
Inget förslag om samtal med hjälp om att härbärgera, inget utom ett kort samtal där jag blev upplyst om att jag ska skriva ner en timrapport.
Jag vet ju att det fungerar så här, att de flesta arbetsgivare, organisationer och företag har stora brister när det gäller sin personalpolitik men ändå. Varje gång blir jag lika tagen, lika frustrerad över hur det fungerar i vårt samhälle. Inte konstigt att vi har alla dessa stressrelaterade problem.
Detta ger ännu mer motivation att arbeta med våra organisationer, att försöka införa den insikt om att de "mjuka" värdena är otroligt viktiga för att personalen ska må bra, vara friska, motiverade etc.
Vårt monster, stilla för en gång skull.
Verkligheten
Verkligheten!! Finns det något som kan slå verkligheten på fingrarna tro?!
Kvinnan jag har arbetat med i två år har nu gått över. Även om det var väntat blev det oväntat snabbt när det väl hände.
En kvinna som jag har kommit så nära fast jag ändå varit "neutral", en kvinna som delgett sina rädslor, sin ångest, sina hemligheter och sin humor, sin glädje. Jag har varit med om hennes svagheter och hennes styrkor.
Ja, kort sagt har jag som utomstående haft en möjlighet att vara så nära som inte hennes närmaste har varit.
Nu har helgen varit, vardagen och verkligheten kommer sakta krypande. Kvinnan var inte bara en "vän", en klient, hon var även min "arbetsgivare".
Jag behöver nu fundera på hur min framtid ska se ut. Det här är verkligheten! Det som var min "fasta" inkomst finns ej längre kvar och jag behöver bestämma hur det ska se ut efter detta.
Visst låter det hemskt?! Å krasst?!
Jag skulle helst vilja krypa in i mig själv och ta hand om det som varit men vi har inte alltid det valet. Som i så mycket annat handlar det om att hantera sin känsla på ett sätt som gör att man kan stå kvar.
Jag väljer nu att skriva om mina händelser i min privata lilla bok, jag väljer att boka upp en tid med min handledare - jag avbördar mig i min tur till någon annan. Jag använder mig av det som jag vet fungerar. Meditation, inre samtal med mitt "team", mina drömmar och mina symboler. Jag använder mig av mina erfarenheter - jag bockar av min inre lista.
Lucinda Draytons underbara sång passar perfekt för min känsla.
Att vara stark eller?
En dag kommer ditt hjärta gå itu och vad gör vi då? Vi vill trösta och du säger till oss att gå!
Textrader jag nyss hörde, sjungas av Hanna Hedlund.
Så rätt, texten berörde just idag. En text som handlar om föräldrar och barn, alla de prövningar man ställs inför.
Svårt att vara föräldrer och stå kvar, vara stark och låta bli att skydda när det gör ont att se rädslan, sorg, ilska och alla de känslor som kan storma omkring.
Jag befinner mig just nu i en verklig akut situation där detta aktualiseras.
Jag vet, jag vet och jag vet, att det är svårt att stå kvar, att vara stark och visa sin rädsla, sin smärta för sina barn. Jag har varit där, jag har gömt och inte låtsas om.Och jag vet att vi inte gör våra barn en tjänst.
Nu står jag där och försöker förmedla, ingjuta styrka och mod, både att acceptera den egna närheten till döden och att låta barnen vara med på den här resan.
Kvinnan försöker förtvivlat vara "stark"och inte visa i vilken fas hon är i och barnen blir i slutändan arga och ledsna för att de inte fått veta något.
Styrka ligger inte i att låta bli att visa, styrka är att visa och att ha tillit till att barnen inte går sönder på vägen.
Denna dagen den blev...
En aning jobbig. Jag måste tillstå det. Jag sitter här nu i min soffa och känner att jag är tagen och ganska slut.
Dagen började på sjukhuset där jag för närvarande tillbringar ca 10 timmar varje dag tillsammans med den kvinnan jag arbetar med.
Dagen har varit ansträngande, hennes andningsmuskelatur är väldigt försvagad och utan att gå in på detaljer har dessa dagar varit oerhört turbulenta på många sätt.
Idag har det varit vissa stunder då det varit ganska kritiskt och jag måste erkänna att jag inte är speciellt imponerad av hur en viss del av personalen på denna avdelning fungerar.
I slutändan blev det ett bra avslut på dagen och jag hoppas dagen imorgon blir ännu bättre.
Något jag vill dela med mig av den här dagen är den kraft som healing kan ha.
Under en stor del av dagen har pulsen varit skyhög och syreprocenten alldeles för låg. Jag frågade om hon ville att jag skulle försöka "lugna" ner och försöka få henne att hitta en avslappning mitt i det som pågick.
Min "healing" teknik är en blandning av allt det som jag lärt mig genom åren och efter en mycket kort stund kände den värme som brukar komma. Efter bara några minuter pockade hennes man på min uppmärksamhet och nu lös hans ögon av lättnad istället för den rädsla och ångest som varit tydlig innan. Han pekade på den registrering som hela tiden var påkopplad,,,syreprocenten hade gått upp till 97% och pulsen var nere på 120 istället för de 140 som det tidigare hade varit.
Det märktes även en stor förändring i den känslan som jag förnamn, kvinnan var lugnare, andningen en aning djupare och inte så snabb som förut.
Just den här typen av upplevelser gör att all påfrestning, maktlöshet m.m. bara försvinner iväg. En liten stund av vila, en liten stund av lugn innan nästa ansträngning.
Min närhet till den här kvinnan gör mitt liv mycket rikare. Jag är tacksam och även sorgsen över denna erfarenhet.
Bilden från Dodinsky
Dagen började på sjukhuset där jag för närvarande tillbringar ca 10 timmar varje dag tillsammans med den kvinnan jag arbetar med.
Dagen har varit ansträngande, hennes andningsmuskelatur är väldigt försvagad och utan att gå in på detaljer har dessa dagar varit oerhört turbulenta på många sätt.
Idag har det varit vissa stunder då det varit ganska kritiskt och jag måste erkänna att jag inte är speciellt imponerad av hur en viss del av personalen på denna avdelning fungerar.
I slutändan blev det ett bra avslut på dagen och jag hoppas dagen imorgon blir ännu bättre.
Något jag vill dela med mig av den här dagen är den kraft som healing kan ha.
Under en stor del av dagen har pulsen varit skyhög och syreprocenten alldeles för låg. Jag frågade om hon ville att jag skulle försöka "lugna" ner och försöka få henne att hitta en avslappning mitt i det som pågick.
Min "healing" teknik är en blandning av allt det som jag lärt mig genom åren och efter en mycket kort stund kände den värme som brukar komma. Efter bara några minuter pockade hennes man på min uppmärksamhet och nu lös hans ögon av lättnad istället för den rädsla och ångest som varit tydlig innan. Han pekade på den registrering som hela tiden var påkopplad,,,syreprocenten hade gått upp till 97% och pulsen var nere på 120 istället för de 140 som det tidigare hade varit.
Det märktes även en stor förändring i den känslan som jag förnamn, kvinnan var lugnare, andningen en aning djupare och inte så snabb som förut.
Just den här typen av upplevelser gör att all påfrestning, maktlöshet m.m. bara försvinner iväg. En liten stund av vila, en liten stund av lugn innan nästa ansträngning.
Min närhet till den här kvinnan gör mitt liv mycket rikare. Jag är tacksam och även sorgsen över denna erfarenhet.
Bilden från Dodinsky
Att längta bort
Maccu Picchu - Just nu känns det som att det hade varit väldigt skönt att sitta där uppe. Kan för min inre syn föreställa mig den utsikt, den fantastiska känsla som det skulle vara att gå runt och ta in energin från dessa gamla rester av byggnader.Ibland längtar man bara bort, precis som om man på allvar tror att saker blir annorlunda för att man kommer bort. Visst kan det vara så att det finns lägen då det är bra, vilsamt, upplyftande att komma iväg, men ofta längtar man bort för att det är något som man vill komma ifrån. Å tankar o känslor är ganska svårt att ta sig ifrån.
Nu tänker jag helt enkelt "ge upp" och lämna de tankar som kostar så mycket energi och göra något åt saken. Jag får ta tag i de "ruiner" som finns här hemma. Gå omkring i dom, plocka ner dom där de hör hemma. Sopor ska ut, damm ska bort, disken ska bli diskad och julen ska upp till vinden. Därefter ska jag sätta mig o njuta av den utsikt som jag har här, just nu!
Baubos gudomliga kraft, hon som pratar med sin vulva
Dags för mig att ta till mig Baubos gudomliga kraft. Urlakad, puffig och däsen efter migrän kan jag sannerligen behöva lite kraft.
Baubos är en grekisk Gudinna, tyvärr inte speciellt välkänd, som är så livgivande och som vi kvinnor så väl behöver ta till oss igen.
Baubo tittar med sina bröstvårtor och pratar med sin vulva, hon har en ganska rå humor och ett stort härligt bullrande skratt som gör att hennes mage böljar fram och tillbaka.
Bilden kommer från weseyan
Hon slänger sig in i en virvlande dans, hennes skratt härstammar från magen med en urkraft, hon tar till sig de urgamla impulserna och bryr sig ett dugg om rynkor, skrynklor och gropar.
Hon tar till sig livet rakt upp och ner och hon uppmuntrar dig till detsamma.
Så efter en dusch, lite mat i magen ska jag ta till mig lite Baubo genom att dansa loss.
Mer fåglar från skyn?
Måste erkänna att det börjar bli lite kusligt med dessa fåglar som plötsligt får för sig att de ska ramla ner från skyn likt skyfall.
Ingen som egentligen har en bra förklaring av dessa experter som gett sig i kast med att försöka hitta en lösning.
Hur ska man ställa sig till dessa plötsliga massdödshändelser?
Jag blir en aning skrämd, vad blir du?
Det är väl så här vi vill se våra fåglar?
Inte som vi kan läsa om i Expressen!
Ingen som egentligen har en bra förklaring av dessa experter som gett sig i kast med att försöka hitta en lösning.
Hur ska man ställa sig till dessa plötsliga massdödshändelser?
Jag blir en aning skrämd, vad blir du?
Det är väl så här vi vill se våra fåglar?
Inte som vi kan läsa om i Expressen!
Att tänka i springorna
Monica Dominiqe sa ett uttryck som jag tyckte var mycket bra under avsnittet "Stjärnorna på slottet".
"- Att tänka i springorna."
Eftersom hon har ett absolut gehör frågade en av deltagarna om det var så att det gjorde ont i själen när hon hörde någon som inte tog tonerna precis. "- Nja, då handlar det om att tänka i springorna."
Vad jag gillar dessa små uttryck som säger så mycket, som förklarar ett sätt att förhålla sig. Att vara i och leva med psykologi, att arbeta med andra personers tankar och känslor och att förhålla sig till detta i sitt privatliv....det är att tänka i springorna.
Att låta bli att kommentera, fastna i situationen med en tanke på att personen framför dig har en problematik som är upp till dig att hjälpa till med.
Det som jag till stor del ägnar mina dagar, helger o kvällar åt är ju inte bara mitt arbete - det är en del av mig, en del av min personlighet. Då är det både svårt och ändå oerhört befriande att då och då tänka i springorna.
"- Att tänka i springorna."
Eftersom hon har ett absolut gehör frågade en av deltagarna om det var så att det gjorde ont i själen när hon hörde någon som inte tog tonerna precis. "- Nja, då handlar det om att tänka i springorna."
Vad jag gillar dessa små uttryck som säger så mycket, som förklarar ett sätt att förhålla sig. Att vara i och leva med psykologi, att arbeta med andra personers tankar och känslor och att förhålla sig till detta i sitt privatliv....det är att tänka i springorna.
Att låta bli att kommentera, fastna i situationen med en tanke på att personen framför dig har en problematik som är upp till dig att hjälpa till med.
Det som jag till stor del ägnar mina dagar, helger o kvällar åt är ju inte bara mitt arbete - det är en del av mig, en del av min personlighet. Då är det både svårt och ändå oerhört befriande att då och då tänka i springorna.
Avskeds brev på Facebook
Skrev avskedsbrev på Facebook och ingen reagerade genom att ta kontakt med polis.
Är detta en konsekvens av att ropa - Vargen kommer! en gång för mycket eller ett resultat av ett samhälle där vi inte bryr oss?
Om man läser artikeln framgår det att flera av de kommentarer som skrevs som ett resultat av kvinnans avskedshälsning, handlade om att hon "hotat" med självmord förut. Krasst är det väl så att uttrycket att ropa - Vargen kommer, härleder härifrån och att det ligger en viss sanning i det. Det innebär ju inte att det är inte är tragiskt och oerhört skrämmande att ingen av hennes "vänner" inte reagerade genom att kontakta polis.
Men i Facebook finns vi oftast som en statusrad och inte så mycket mer. Och kanske är det inte riktigt rätt forum att vända sig till om man mår så dåligt.
Resultat av ett samhälle där vi inte bryr oss? Hm,,har tyckt länge att vi bryr oss mindre om de som vi har i vårt närområde och mer om de som vi inte behöver engagera oss i. Fadderbarn, stödhjälp, gåvor etc.
Ju längre ifrån oss desto mer kan vi "hjälpa", hjälp för att döva vårt samvete kanske.
Är detta en konsekvens av att ropa - Vargen kommer! en gång för mycket eller ett resultat av ett samhälle där vi inte bryr oss?
Om man läser artikeln framgår det att flera av de kommentarer som skrevs som ett resultat av kvinnans avskedshälsning, handlade om att hon "hotat" med självmord förut. Krasst är det väl så att uttrycket att ropa - Vargen kommer, härleder härifrån och att det ligger en viss sanning i det. Det innebär ju inte att det är inte är tragiskt och oerhört skrämmande att ingen av hennes "vänner" inte reagerade genom att kontakta polis.
Men i Facebook finns vi oftast som en statusrad och inte så mycket mer. Och kanske är det inte riktigt rätt forum att vända sig till om man mår så dåligt.
Resultat av ett samhälle där vi inte bryr oss? Hm,,har tyckt länge att vi bryr oss mindre om de som vi har i vårt närområde och mer om de som vi inte behöver engagera oss i. Fadderbarn, stödhjälp, gåvor etc.
Ju längre ifrån oss desto mer kan vi "hjälpa", hjälp för att döva vårt samvete kanske.
![](/1956185/entries/article/new/<a href="http:/bilder.alltinggratis.se/djur/svansjon-527.html"><img src="http:/bilder.alltinggratis.se/bilder/miniatyrer/527.jpeg" alt="Svansjön" border="0"></a>){kind=link}