vardagsvandring

Idag kom ordet konsekvent i min väg. Det skulle vara intressant att få ta del av hur andra tänker och reagerar runt detta ord. Den reaktion som jag fick idag när jag uttryckte att jag tycker om personer som är konsekventa och hoppas att jag själv är det, var inte som att det skulle vara positivt.

För mig, att vara konsekvent, så innebär det inte att alltid göra samma saker jämt. Det innebär inte ett oflexibelt sinne eller en stelbent person. För mig innebär det att ha värderingar som är förankrade. Värderingar som jag har valt att ha, värderingar som har en stor betydelse för mig.

På grund av dessa värderingar så innebär det att det finns en viss förutsägbarhet hos mig, vilket också gör att det finns en trygghet.

Personligen tycker jag om att ha personer runt mig som jag känner tillit till och kan vara trygg tillsammans med. Även om jag inte känner till alla de värderingar som personen har, känner jag att det finns en stark förankring, ett starkt jag, som gör att det väcker en tillit.

Så konsekvent är positivt för mig och ibland kan det vara nyttigt att bara sätta sig och tänka igenom vad det är för föreställningar som vi har runt olika begrepp.

Ett sätt att få grepp om kreativiteten är att ha gränser, eller sätta egna ramar. Att ha begränsad tid, begränsade tillgångar eller en begränsning på annat sätt innebär att du sätter fart på hjärnkontoret. Om du målar upp problemet som du ska lösa för dig själv och de omständigheter som omger det sätter det snurr på din intuition. Utan ramar är det lätt hänt att man ger sig ut i periferin och tappar tråden.

Ramar gör att du fokuserar på det som är problemet. Har du barn och framförallt tonårsbarn..=) Finns det några som utvecklar sin kreativitet så är det dom. Så påhittiga som dom är när det gäller att finna utvägar på något som är en begränsning är det nästan så att det bevisar påståendet. =D

 

Nu var det dags igen och det var ett tag sedan sist. "suck" ibland fungerar det bara inte att få iväg kroppen. Har inte kommit in i det där flödet ännu när det gäller träning, det där när kroppen är halvvägs till gymmet eller promenaden utan att hjärnan har förstått ännu.
Alltför oregelbundna tider ställer till det lite men jag vet...en ursäkt. Det finns massor av sätt att få till lite rörelser.

I vilket fall som helst är det nu dags att gå iväg till Zumba-core igen. Ett pass där man i slutändan av corepasset har lust att resa på sig och bara sparka instruktören i häcken...Vadå KOM IGEN!!...Inte så enkelt att hålla hormonerna i styr när det känns som om hela kroppen består av en mage, som svider som attan.

Nu är jag lagom peppad för att gå iväg tror jag!! =)

Som jag misstänkte kom twistermattan fram. Bild1 Sonen Fredrik och barnbarnet Albin Bild2 Alla mina barn slåss om platserna på mattan och jag lovar dom är inte snälla mot varandra. Peter, Jimmy, Fredrik och My. Bild 3 Kan man göra det besvärligt för varandra så gör man det. Bild 4 Dags för barnbarnen Christoffer, Robin, Albin, bonusdottern Cassandra är också med o fajtas.

Mellan skurarna hann vi med en stund ute också. Kastade freesbe i en korg. Bild 1 har vi dottern som koncentrerar sig och Bild 2 så överlycklig blir jag när jag lyckades att få i den där lilla runda saken i korgen. =)

En härlig dag där vi bara umgicks med varandra. Nästa gång blir förmodligen på Liseberg. Ser med bävan fram emot detta. Vid förra tillfället gick detta besök ut på att försöka få farmodern ( jag då alltså) så blöt som möjligt. Jag kan avslöja att det lyckades över förväntan.

Pratade med en man idag om det där med att allting bara skiter sig. Vad trött han var på att det inte spelade någon roll vad han gjorde, vad han sa, det blev bara inte bra. Han var rent ut sagt urless. Efter att vi hade pratat ett tag började han prata om alla de där andra som bara vinner.

Även detta var han less på, dessa människor som halkar in på ett bananskal, blir chef på ett kick, vinner massa pengar eller som kommer och berättar efter helgen vilket flyt dom haft och roliga saker de gjort.

Efter att ha rätt ut att han egentligen inte hade en aning om dessa personers bakgrund eller hur deras liv hade lett dem till den plats där dom stod idag frågade jag honom vad en chef/ledare var för honom. Och nästa fråga var, vad är en vinnare?

Svaren som han gav visade tydligt på varför han inte lyckades ( som han själv tyckte) med något som han företog sig.
En vinnare för honom var en dryg person som inte brydde sig om någon annan än sig själv bl.a. En chef/ledare var en person som ofast enbart var ute efter makt och som hade problem med att någon annan kunde något bättre.

Är det underligt att han inte lyckades med något? Skulle han lyckas så skulle han ju själv placera dessa åsikter på sig själv.

Återigen är värderingar viktiga.

Idag använde jag mig av ett köp jag gjort på groupon. En ansiktsbehandling. Att bara lägga sig i en bekväm behandlingsstol och slappna av till härlig musik. Underbart!

Jag kom in i en helt underbar atmosfär, så lyxig. Efter lite rengöring gör hon en hudanalys. Aj då! Jag kan inte göra den behandling som jag köpt. Jag har för tunna hudkärl lite var stans i ansiktet.

Ja, jag har ju märkt lite röda små strimmor på kindbenen sa jag. - Ja, det är ju ganska vanligt när man är i din ålder. Man måste vara försiktig när huden är skör och åldrande svarade terapeuten med mjuk stämma.

Under några korta ögonblick var jag gammal, riktigt, riktigt gammal. Och med den känslan kom en saknad.

Det var en sekundsnabb reaktion, en reaktion som kom med automatik. Tänk vad det här med ålder väcker känslor på olika sätt. Det är så lätt att falla offer för ingnuggade värderingar när det gäller utseende.

Att titta över sina värderingar, att arbeta med sin kroppsuppfattning är ett mycket bra sätt att få en bättre självkänsla likaså självförtroende.

" Att åldras är ett privilegium, ingen födslorätt" sa någon. Kanske ligger det något i det.

Jag själv tänker bli en klok gammal gumma, fylld med små härliga rynkor. En gumma som förhoppningsvis ger näring till omgivningen på olika sätt och framförallt genom att acceptera mig själv precis så som jag är.

Gumman nedan kommer från Andrea.

Var ute med vår lilla best idag och försökte sätta mig en stund på en härlig bergsknalle. Det går en stund...en liten stund...sen är det svårt. Det är svårt för en nyfiken, aktiv liten hund att vara stilla.

Just nu håller vi på att träna honom att vara stilla, det är svårt för en sådan här liten aktiv terrier att koppla bort alla intryck och bara vila. Han behöver en puff i rätt riktning för att förstå att det är möjligt. Och idag när jag satt där kom jag på att så där är det ju för oss också?!
Våra tankar rusar runt, runt mest hela tiden och får de inte en puff i rätt riktning är vi helt uppe i varv och låter tankarna ta kontrollen över oss.
Precis som med Ozzy, som låter sinnesintryck ta över, gör vi detsamma. En tanke, som väcker en känsla, som väcker ännu en tanke som förstärker känslan eller som låter den bli en ny. Sen är vi fast i ekorrhjul och bara låter det gå runt.
Jag behöver själv säga till mig på skarpen ibland och vem vet om jag inte också behöver ett koppel då och då för att inte rusa iväg och göra det första bästa som känslan, intrycket, säger till mig att den vill undersöka.

Feber gör liksom något med hjärnkontoret. Hur mycket jag än vill strukturera upp tankarna, så fungerar det helt enkelt inte. Varje liten tanketråd beter sig som personerna på bilden. Det är liksom ingen samverkan. Kreativiteten är lika med noll oavsett hur mycket jag vill ha tillgång till den.

Jg tränar mig nu på att acceptera tanken att jag har feber och med den tanken hoppas jag att jag släpper taget om febern. Det fungerar säger många och det fungerar ju med andra saker så varför inte med lite feber?

Att acceptera som är att ta emot det som erbjuds. Utan reservationer och utan försvar. Genom att öppna mig för det närvarande ögonblicket får jag också möjligheten att släppa taget. Genom att välkomna känslan kan jag släppa den.

Eftersom det fungerar med annat kommer jag nu sluta upp med att göra motstånd mot febern. Jag och min följeslagare slår oss ner i soffan och bara är.

Foto från dreamtime

Datorer är en sådan sak. Det är helt enkelt inte min grej. Att skriva är väl okey, men när det kommer till att förstå alla dessa underliga små knappar, widgets och allt vad det heter, då kammar jag noll. =(
Det KAN ha något att göra med att jag inte är speciellt intresserad, men detta ointresse blir till en black om foten när man som jag ska försöka ändra något.

Igår försökte jag mig på att ändra tema på min andra blogg. Jag tänkte mig så småningom byta och uppdatera mig när det gäller min "hemsida" ( som också är gjort i wp) och tänkte försiktigt träna mig på min blogg. Vilken tur!!

Det tog inte många minuter förrän bloggen låg i spillror. Nu har jag skrikit HJÄLP till supporten och hoppas att dom kan ge mig ett handtag med detta annars får jag finna mig i att alla texter är förlorade. Eller jag har ju dom sparade i en mapp, men upplägg, alla kommentarer osv. är ju borta.

Tänk vad bristen på intresse kan göra...

Hade ett litet samtal med en vän idag angående svårigheten med att sätta gränser. Om man inte är van vid att lyssna på sig själv är det inte alltid enkelt det där med att säga Nej. Framförallt inte om det inte finns något ordentligt skäl till att säga Nej. Det vill säga ett skäl som är godkänt av både dig själv och din omgivning.
Skäl som jag ska jobba, jag är sjuk, jag har en tid att passa m.m.

Hur enkelt är det inte att säga Nja,,jag ska väl försöka då, eller du har rätt jag kan ju lika gärna göra detta också eller liknande fraser. Skälet Jag har ingen lust just nu, gäller liksom inte. Och skulle du nu säga att du inte kan och svänga till med något svepskäl för detta, hur vanligt är det inte att du går och ältar detta och har ett dåligt samvete.

Jag själv försöker leva efter mina värderingar. Kan jag och har möjlighet hjälper jag självklart till, jag tycker oftast det är roligt och givande och det ger mig själv energi. Men jag brukar också tänka på vad det "kostar" mig, har jag "råd" med att avstå från något som jag kanske hade tänkt mig att göra? Den här tankekedjan sker nu med automatik och så långt jag själv vet tar jag beslut utifrån detta.

Jag har även en hyfsat klar vision om vad det är jag vill nå i livet. Jag har en tanke/känsla om vad det är jag vill åstadkomma. För mig personligen har detta med att ha en klar bild över mina mål hjälpt mig att stå för mina Nej. Om en förfrågan drar bort mig från den väg jag vill gå är det betydligt enklare att säga Ja till mig och Nej till något annat.