vardagsvandring

Inte så mycket träningsvärk som jag trodde efter måndagens pass. En Stor lättnad. Idag blir det Yoga.
Bilden kommer från Ashtanga Yoga.info och är en bild som nästan uttrycker vad jag känner inför att gå iväg ikväll. Lite ihopknycklad och "fel" sida upp.

Tycker Yoga är en fantastisk motionsform, meditativ och energigivande. Ett aber i sammanhanget är bara att jag inte utövat det på ganska länge. Den chakrayoga som dom har på Hela Hälsan, där jag håller hus, är suverän. Det är dock inte den som är idag.
Har mycket svårt med alla dessa ställningar som kräver balans. Mina fotleder bokstavligen skriker,,,Smärta!! efter ett tag. X antal vrickningar genom åren har gjort sitt.

Ascala Magazine, magasinet börjar bli klart. Redaktionsmöte väntar i början av februari,,,"lite" slutarbete och sen....Voilà
Ska bli så spännande att se den i tryck. Terry Evans, Maria Äxter, Anna Skarin och jag sitter i redaktionen och detta är ett härligt gäng att arbeta med. Intensivt och inspirerande.

I magasinet ska det finnas en spalt där man har möjlighet att sända in frågor. Har du funderingar över drömmar, meditationer, symboler, relationsfrågor, tja, allt som gäller mellan himmel och jord, skicka in. Jag tittar över frågan, har jag inte kunskapen eller erfarenheten har vi ett brett nätverk vi kan vända oss till.

Tänk vad spårvagnsturer kan ge mycket! Oftast är jag på ett mycket nyfiket humör när jag stiger på en spårvagn eller buss. Man vet aldrig riktigt vad det är som kommer att hända under turen.
För mig kan det vara som en teaterföreställning, jag observerar, jag blir road, berörd, ledsen och ibland ilsken.

Idag var det ett par kvinnor som fick mig att tänka på det som man kan kalla den "inre kritikern" som fångade mitt intresse.
Dessa två satt verkligen och dissekerade en icke närvarande kvinna.

- Å jag sa ju ändå att hon skulle ändra bilden! Nu blev ju allt förstört liksom, va, förstår du?! Hon lyssnar aldrig, och ändå är jag ju bara vänlig, men nä. Hon bara blänger. Jag är ju så less på det, att hon bara blänger varje gång jag är hygglig och hjälper henne. Varenda dag är det nåt.

- Jag fattar ( den andra kvinnan svarar) o har du sett de kläder hon har då?! Fattar du att de kan acceptera det, har vi inte någon klädkod eller? Får man ha på sig vad som helst, i vilka färger som helst?! Va!!

Känner ni igen typen? Alla dessa personer som hela tiden vill "rätta till" något i sin omgivning.

Att få hjälp då och då är enbart positivt men inte den form av hjälp som härstammar från en person som inte kan härbärgera sin "inre kritiker".
Då blir "hjälpen" en belastning på grund av att det är det enda sättet som den här personen klarar av att hantera sin egen "ofullkomlighet". För många är den här negativa inställningen mot andra personer det enda som skyddar mot känslor av misslyckande och kaos. Personer som sällan missar ett tillfälle att tala om att saker kan göras bättre och annorlunda än vad det redan är gjort.

Ibland är det bra att ta ett steg tillbaka och fundera på vad det är som gör att du vill "hjälpa", rätta till och förändra.

En bild som är så otroligt vacker tycker jag. Denna kyla, is, som bildar dessa otroliga mönster.
Och precis detta är något som jag nu ska börja ta tag i.
Vända mina ögon till min upplevelse och upptäcka vilka mönster, vilken skönhet som finns i detta. Genom att ta ett steg tillbaka är det möjligt att hitta något som man inte sett förut. Att inte fastna i känslan utan tillåta den att omfamna mig och ta emot det som den kan förmedla till mig.

Idag skriver jag de sista timmarna, överlämnar nyckel och tar farväl av den väg som mina fötter har trampat. Och jag gör det med en tacksamhet och med en närvaro som är seende.

Med rätt kläder kan man vara i alla väder.

Kl. 11.30 gick jag in på ett Zumba - Core plats, relativt pigg måste jag tillstå.
Vår lilla terrorist var hemma med mig, Ozzy vår terrier, och häpet vaknade jag så sent som runt 09.20. Inte sant!! Han hade låtit mig sova så länge. Detta odjur som i vanliga fall åker med Ronny till jobbet redan 05.30.
Kl. 12.30 staplade jag ut från Zumba - Core. Högröd i ansiktet, med svetten drypande nästan ramlade jag ner från trapporna på gymmet.
Hua, vad ansträngande när man inte rört sig på så länge. Nu vill det till att fortsätt, det är det som är det svåraste,,att fortsätta. Det är bara att bita tag o härda ut den träningsvärk som jag vet kommer som ett brev på posten.

Hem, in i duschen och samtalet kom, det som jag väntade. Min uppdragsgivare ringde, han förstod att jag redan hade hört att xxx hade avlidit och han nämnde att han ändå ville ringa. Därefter fortsatte han med att upplysa mig om att jag nu inte hade uppdraget kvar och att jag hade 2 veckors "uppsägningstid".

Inget förslag om samtal med hjälp om att härbärgera, inget utom ett kort samtal där jag blev upplyst om att jag ska skriva ner en timrapport.

Jag vet ju att det fungerar så här, att de flesta arbetsgivare, organisationer och företag har stora brister när det gäller sin personalpolitik men ändå. Varje gång blir jag lika tagen, lika frustrerad över hur det fungerar i vårt samhälle. Inte konstigt att vi har alla dessa stressrelaterade problem.

Detta ger ännu mer motivation att arbeta med våra organisationer, att försöka införa den insikt om att de "mjuka" värdena är otroligt viktiga för att personalen ska må bra, vara friska, motiverade etc.



Vårt monster, stilla för en gång skull.

Verkligheten!! Finns det något som kan slå verkligheten på fingrarna tro?!
Kvinnan jag har arbetat med i två år har nu gått över. Även om det var väntat blev det oväntat snabbt när det väl hände.
En kvinna som jag har kommit så nära fast jag ändå varit "neutral", en kvinna som delgett sina rädslor, sin ångest, sina hemligheter och sin humor, sin glädje. Jag har varit med om hennes svagheter och hennes styrkor.
Ja, kort sagt har jag som utomstående haft en möjlighet att vara så nära som inte hennes närmaste har varit.
Nu har helgen varit, vardagen och verkligheten kommer sakta krypande. Kvinnan var inte bara en "vän", en klient, hon var även min "arbetsgivare".
Jag behöver nu fundera på hur min framtid ska se ut. Det här är verkligheten! Det som var min "fasta" inkomst finns ej längre kvar och jag behöver bestämma hur det ska se ut efter detta.
Visst låter det hemskt?! Å krasst?!
Jag skulle helst vilja krypa in i mig själv och ta hand om det som varit men vi har inte alltid det valet. Som i så mycket annat handlar det om att hantera sin känsla på ett sätt som gör att man kan stå kvar.
Jag väljer nu att skriva om mina händelser i min privata lilla bok, jag väljer att boka upp en tid med min handledare - jag avbördar mig i min tur till någon annan. Jag använder mig av det som jag vet fungerar. Meditation, inre samtal med mitt "team", mina drömmar och mina symboler. Jag använder mig av mina erfarenheter - jag bockar av min inre lista.

Lucinda Draytons underbara sång passar perfekt för min känsla.

En aning jobbig. Jag måste tillstå det. Jag sitter här nu i min soffa och känner att jag är tagen och ganska slut.

Dagen började på sjukhuset där jag för närvarande tillbringar ca 10 timmar varje dag tillsammans med den kvinnan jag arbetar med.
Dagen har varit ansträngande, hennes andningsmuskelatur är väldigt försvagad och utan att gå in på detaljer har dessa dagar varit oerhört turbulenta på många sätt.
Idag har det varit vissa stunder då det varit ganska kritiskt och jag måste erkänna att jag inte är speciellt imponerad av hur en viss del av personalen på denna avdelning fungerar.

I slutändan blev det ett bra avslut på dagen och jag hoppas dagen imorgon blir ännu bättre.

Något jag vill dela med mig av den här dagen är den kraft som healing kan ha.
Under en stor del av dagen har pulsen varit skyhög och syreprocenten alldeles för låg. Jag frågade om hon ville att jag skulle försöka "lugna" ner och försöka få henne att hitta en avslappning mitt i det som pågick.

Min "healing" teknik är en blandning av allt det som jag lärt mig genom åren och efter en mycket kort stund kände den värme som brukar komma. Efter bara några minuter pockade hennes man på min uppmärksamhet och nu lös hans ögon av lättnad istället för den rädsla och ångest som varit tydlig innan. Han pekade på den registrering som hela tiden var påkopplad,,,syreprocenten hade gått upp till 97% och pulsen var nere på 120 istället för de 140 som det tidigare hade varit.
Det märktes även en stor förändring i den känslan som jag förnamn, kvinnan var lugnare, andningen en aning djupare och inte så snabb som förut.

Just den här typen av upplevelser gör att all påfrestning, maktlöshet m.m. bara försvinner iväg. En liten stund av vila, en liten stund av lugn innan nästa ansträngning.

Min närhet till den här kvinnan gör mitt liv mycket rikare. Jag är tacksam och även sorgsen över denna erfarenhet.


Bilden från Dodinsky

Måste erkänna att det börjar bli lite kusligt med dessa fåglar som plötsligt får för sig att de ska ramla ner från skyn likt skyfall.

Ingen som egentligen har en bra förklaring av dessa experter som gett sig i kast med att försöka hitta en lösning.
Hur ska man ställa sig till dessa plötsliga massdödshändelser?

Jag blir en aning skrämd, vad blir du?



Det är väl så här vi vill se våra fåglar?

Inte som vi kan läsa om i Expressen!

Monica Dominiqe sa ett uttryck som jag tyckte var mycket bra under avsnittet "Stjärnorna på slottet".
"- Att tänka i springorna."

Eftersom hon har ett absolut gehör frågade en av deltagarna om det var så att det gjorde ont i själen när hon hörde någon som inte tog tonerna precis. "- Nja, då handlar det om att tänka i springorna."

Vad jag gillar dessa små uttryck som säger så mycket, som förklarar ett sätt att förhålla sig. Att vara i och leva med psykologi, att arbeta med andra personers tankar och känslor och att förhålla sig till detta i sitt privatliv....det är att tänka i springorna.

Att låta bli att kommentera, fastna i situationen med en tanke på att personen framför dig har en problematik som är upp till dig att hjälpa till med.

Det som jag till stor del ägnar mina dagar, helger o kvällar åt är ju inte bara mitt arbete - det är en del av mig, en del av min personlighet. Då är det både svårt och ändå oerhört befriande att då och då tänka i springorna.

Skrev avskedsbrev på Facebook och ingen reagerade genom att ta kontakt med polis.
Är detta en konsekvens av att ropa - Vargen kommer! en gång för mycket eller ett resultat av ett samhälle där vi inte bryr oss?

Om man läser artikeln framgår det att flera av de kommentarer som skrevs som ett resultat av kvinnans avskedshälsning, handlade om att hon "hotat" med självmord förut. Krasst är det väl så att uttrycket att ropa - Vargen kommer, härleder härifrån och att det ligger en viss sanning i det. Det innebär ju inte att det är inte är tragiskt och oerhört skrämmande att ingen av hennes "vänner" inte reagerade genom att kontakta polis.
Men i Facebook finns vi oftast som en statusrad och inte så mycket mer. Och kanske är det inte riktigt rätt forum att vända sig till om man mår så dåligt.

Resultat av ett samhälle där vi inte bryr oss? Hm,,har tyckt länge att vi bryr oss mindre om de som vi har i vårt närområde och mer om de som vi inte behöver engagera oss i. Fadderbarn, stödhjälp, gåvor etc.

Ju längre ifrån oss desto mer kan vi "hjälpa", hjälp för att döva vårt samvete kanske.

Det blev en dag då jag har fått möjlighet att träna mig i behärskning och tålamod.

Denna dag då jag planerat att ta hand om planering, övningar och mailsvar blev en dag då datorn inte ville fungera.
En aning frustrerad då jag vet att jag inte har så många av dessa dagar, ledig o ensam i hemmet. Inser att om jag ska kunna bibehålla mitt lugn är det nödvändigt att försöka införskaffa en ny dator. Suck...är inte direkt lycklig över detta.

Det blev istället en dag då jag plockade fram mina akvarellgrejer och ägnade mig åt meditation och målning.

En härlig meditation där jag släppte taget av frustrationen, en meditation fylld av symbolik. Börjar längta efter att starta upp mina grupper och att själv få tag i något att sätta tänderna i för egen del.

En passande bild att meditera till är väl denna? Den kommer från Foto: Webbild - Hotellporten

Ingen anmälan till träning idag. Efter att ha arbetat från 8 till 18 idag kände jag mig ganska mör när jag kom hem och det var ett lätt beslut att låta bli all form av träning. Ägnade min kraft åt att äta och hitta en bekväm plats i soffan i stället.
Var på Sahlgrenska idag ( inte för min skull utan för arbetet) och kikade där i Blossoms nya nummer. Blev lite inspirerad av en annons av en magnetisk rockring. Var ju en hejare på det i yngre dar och det skulle förmodligen inte skada att röra lite på höfterna.
Enligt tjejen som provat denna magnetiska rockring hade hon minskat sitt midjemått med 2 centimeter under de dryga 3 veckor som hon prövat den. Ingen viktminskning men mindre midjemått.
Jag är villig att pröva det mesta som är roligt och inspirerande och rocka loss till bra musik 2 x 5 minuter varje dag låter lagom och bra.

Ingen större lust att palta på mig massa kläder och stapla ut i kylan imorse måste jag erkänna. Började vakna till liv när den kalla vinden började krypa in mellan klädlagren efter en stund och sedan gick det faktiskt hyfsat att hålla uppe humöret.

Jag har ett eget företag som jag försöker ha så mycket verksamhet som möjligt med men jag brukar även arbeta tillsammans och för en kvinna med ALS. En sjukdom som sakta men säkert ser till att hon blir förlamad, inte kan prata och som till sist då naturligtvis leder till att hon avlider.
Jag har följt henne under 2 år. 2 år som bestått av många, många stunder av otrolig sorg, ilska men även av glädje, optimism och skratt.
Att jag skriver detta beror på att jag idag hemma hos henne läste en artikel från GP den 23 december. (Jag har letat på GP:s nätsida men lyckas naturligtvis inte hitta denna.) Artikeln handlade om en man, bosatt i Göteborg, som även han fått diagnosen ALS. Å här blir jag så inni h....vete förbannad rent ut sagt. Jag har så svårt att finna mig i att det sitter personer i positioner med makt som är så insnärjda i sin egen administration att allt det som jag tycker är mänskliga egenskaper lyckas försvinna.
Den här mannen hade fått avslag på sin ansökan om hjälp enligt lagen om LSS. Han var inte tillräckligt dålig!
Hans fru hade varit hemma heltid sedan november då han inte längre klarar av det som är livsnödvändigt, men detta fick hon göra utan något ekonomiskt stöd.
Han hade fått beviljat hjälp från hemtjänsten och deras personal kunde då komma hem till honom 5 ggr per dag och hjälpa honom med toalettbesök och dylikt.
Gentilt, måste jag säga!!
Visst är det en hjälp, men vem vill i den situationen ha hjälp av olika personer varje gång? I ett läge där man har en sjukdom där man vet att livet obönhörligt närmar sig ett slut, där man blir mer och mer maktlös behöver man hjälp med att bibehålla sin livskvalité.
Är det fel att ge denna hjälp medan det fortfarande finns en och annan muskel som fungerar?

Skriiiik,,,jag behöver en lugn stund och lite träd runt mig så jag kan kanalisera min frustration. Pust!

I morgon ska jag ialla fall leta reda på mitt gymkort och ta mig till Hela Hälsan. Ett alldelles suveränt gym, 3 min promenadväg från hemmet, som jag lyckats förtränga att det finns. Här kan man hitta en massa rolig gruppträning och lite ovanlig sådan också. Afrikansk dans, zumba, Nia m.m. Kan varmt rekommendera detta lite mindre och personligare ställe.

Då finns jag här. I en blogg där jag tänker försöka lägga in både smått och gott. Lite allehanda så att säga och inte bara texter och artiklar om personlig utveckling eller om mina kurser.
Jag tänkte mig vara sådär alldelles lagom vardagslik. Sådär som man kan vara ibland när man strosar omkring hemma i mjukisbrallor och håret bara ihopsnurrat i en tofs. Nja, ihopsnurrat o ihopsnurrat. Måste erkänna att det inte finns så mycket kvar av den kraftiga kalufs som jag en gång hade.
Den har liksom krympt ihop lite. fortfarande kraftiga strån men ack, inte alls lika många.
Och så är det väl i den här åldern, strax 51 och en ingång till menopaus redan vid 36-37 år. Tidigt?! Jag vet, och det ställer till en hel del med en kropp. Brist på det ena och än det andra. På tal om brist så är det inte det när det gäller kilon.
Ett av mina mål under det här året kommer att vara att försöka bli av med de kilon, dryga 13 st, som lyckades lägga sig till rätta under 1,5 år som jag varit rökfri. Mäkta stolt är jag över mig själv och denna rökfrihet men inte lika glad över de extrakilon som bosatt sig hos mig. Det är ganska mycket på en sådan här i övrigt liten kropp. Åtminstone om man ser till längden.
Dryga 1 kg i månaden tycker jag att jag borde klara av, men man ska aldrig vara så säker på det.