Spårvagnsfärder

Tänk vad spårvagnsturer kan ge mycket! Oftast är jag på ett mycket nyfiket humör när jag stiger på en spårvagn eller buss. Man vet aldrig riktigt vad det är som kommer att hända under turen.
För mig kan det vara som en teaterföreställning, jag observerar, jag blir road, berörd, ledsen och ibland ilsken.

Idag var det ett par kvinnor som fick mig att tänka på det som man kan kalla den "inre kritikern" som fångade mitt intresse.
Dessa två satt verkligen och dissekerade en icke närvarande kvinna.

- Å jag sa ju ändå att hon skulle ändra bilden! Nu blev ju allt förstört liksom, va, förstår du?! Hon lyssnar aldrig, och ändå är jag ju bara vänlig, men nä. Hon bara blänger. Jag är ju så less på det, att hon bara blänger varje gång jag är hygglig och hjälper henne. Varenda dag är det nåt.

- Jag fattar ( den andra kvinnan svarar) o har du sett de kläder hon har då?! Fattar du att de kan acceptera det, har vi inte någon klädkod eller? Får man ha på sig vad som helst, i vilka färger som helst?! Va!!

Känner ni igen typen? Alla dessa personer som hela tiden vill "rätta till" något i sin omgivning.

Att få hjälp då och då är enbart positivt men inte den form av hjälp som härstammar från en person som inte kan härbärgera sin "inre kritiker".
Då blir "hjälpen" en belastning på grund av att det är det enda sättet som den här personen klarar av att hantera sin egen "ofullkomlighet". För många är den här negativa inställningen mot andra personer det enda som skyddar mot känslor av misslyckande och kaos. Personer som sällan missar ett tillfälle att tala om att saker kan göras bättre och annorlunda än vad det redan är gjort.

Ibland är det bra att ta ett steg tillbaka och fundera på vad det är som gör att du vill "hjälpa", rätta till och förändra.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0