vardagsvandring

Packat klart och snart på väg ut genom dörren för att ta tåget. Tillbringar min påskhelg genom att ta en kurs.

Tänkte få bort alla små dammtussar som möjligtvis kan gömma sig i hjärnans små vindlande trådar.

Hoppas att alla får en härlig påskhelg fylld med små överraskande små stunder och självklart fyllda påskägg med något smarrigt i.

"fotoakuten".

Denna helg som varit har jag deltagit i konferensen " Att möta det omedvetna" i Göteborg. Åke och Maj Högberg arrangerade för 15 året en konferens där alla de som är intresserade av symboliska uttryckssätt kan delta. En härlig inspirerande helg med massor av godsaker för någon som är så frälst som jag.

Mötte flera av mina helt underbara kursare från Symbolon, bara det är en fröjd. Tänk att man kan bli så nära på så kort tid. Genom att dela, genom att våga vara sårbara skapas en otrolig gemenskap och den har vi.  Två av dom fina är här: Carita och Anna-Karin.
Även om de flesta av oss bor långt ifrån varandra och inte pratas vid så ofta finns det en gemenskap när vi möts. Är det inte det här som är närhet, förtroende och samhörighet? Även Eva från Stockhom kom ner till vår lilla stad. Och här har vi Vera och Annika från staden Jönköping.
Mumma för själen och tack alla för underbara möten.

Idag håller jag på att packa för ännu en kurshelg. Spännande att få ännu mer matnyttigt med mig i bagaget. Håller även på att fila på den nätverkskurs som jag har. "Coaching för själen" och utvecklar den ännu mer.

Mycket på G alltså.

"Jag vet att du trodde att du förstod vad du tyckte jag sa, men jag är inte säker på att du fattade att vad du hörde inte var vad jag menade". okänd

Visst är det svårt det där med kommunikation ibland? Vad är det man brukar säga, 10% lyssnar man på orden och övrigt är kroppsspråk på något sätt.
Då är det inte lätt att nå varandra ibland, framförallt inte när man ska kommunicera med personer som man på något sätt är beroende av. Tänker på nära familjemedlemmar eller andra personer som man har nära sig.

I dessa konstellationer ligger ju så många och komplexa känslor som ibland ligger och stör. Då är det lätt hänt att man bara "lyssnar" på minspel och kroppsspråk och reagerar på det och då är det oerhört svårt att agera utefter det som man hör verbalt.
Framförallt om personen som försöker säga något till dig inte är medveten om vilka känslor som mimik och kropp försöker säga.

Ett tips från mig är att bryta en samtalssituation när man märker att det bara väcker negativa känslor. Istället för att sitta eller stå mittimot varandra, vänd ryggen till.

Låter kanske inte alls som en bra idé men min erfarenhet är att man kan komma ett steg vidare i den situation som man just då befinner sig.
Ni kan sätta er på golvet eller vända stolarna med ryggarna mot varandra, nära, inte långt ifrån och sedan fortsätta samtalet. När ni inte blir påverkade av minspel och kroppsspråk blir det enklare att agera utefter orden och inte reagera efter de känslor som väcks när man ex ser mimiken.

Kruxet kan vara att avbryta sig själv mitt i en frustrerad känsla!!

Sitter och funderar på det där med möten. Och framförallt på det egna inre mötet. Möter man sig själv någon gång överhuvudtaget?
Jag hade ett sådant där inre möte häromdagen när jag utövade Qi Gong. Qi Gong ledaren sa att vi skulle föreställa oss att vi var ute på en äng där det var varmt och skönt när vi gjorde våra övningar.
Och på min äng, bakom mig, kunde jag förnimma alla de grekiska Gudinnor som jag använder som arketypiska symboler för egenskaper. Just då blev jag så oerhört lycklig, jag kände mig som ett med alla dessa delar och det fyllde mig med en sådan värme och kärlek.
Jag tror att jag där och då hade ett ögonblick där jag verkligen mötte mig själv.

Men när möter vi andra personer? Är vi verkligen närvarande med hela oss själva? Lyssnar vi på andra utan att ramla iväg med egna tankar, utan att dra slutsatser och analysera? Upplever vi ett möte?

Det mötet som har en egen energi, mötet som Buber sa " Mellan Du och Jag". Något som får ett eget liv utan att bli en egen sak som ska bedömas och utvärderas?

Möten är upplyftande och definitivt livgivande. Mitt möte bär mig.

Ett sätt för mig att sätta mig in i det här med medveten närvaro är att tänka tillbaka på alla de tillfällen i livet när jag upplevt att jag gjort något för sista gången.

Lagat mat på just den spisen för sista gången. Gått genom just den här lägenheten för sista gången.
Packat ihop sakerna och använt just det skrivbordet på just det jobbet för sista gången.
Ja, ni förstår säkert vad jag menar och jag kan tänka mig att även ni har sådana minnen.
Visst är det något speciellt och visst är det så att ni såsom jag hade en speciell känsla, en speciell upplevelse just då.
En närvaro i det som gjordes hela tiden. Vetskapen att det var sista gången gjorde att upplevelsen blev väldigt närvarande och påfallande.
Ljud runt omkring var klarare, mina steg och mina fötter mot golvet så tydliga. Alla rörelser var helt enkelt väldigt klara.

Detta är något man kan föreställa sig här och nu. Du kan använda dig av detta, fantisera helt enkelt för att komma tillbaka till en känsla som du redan har upplevt. Din kropp och ditt sinne vet hur det känns och kan leta sig tillbaka till detta.

Låt ditt kroppsminne leda dig till en medveten närvaro.

Ja, då var den äntligen här. Ascala Magazine. Tidningen som ägs av Terry Evans och Maria Johansson och där jag bland annat skriver lite artiklar och ger lite tips och råd om övningar som rör personlig utveckling. En annan person som är med och skriver är Anna Skarin. En härlig kvinna, journalist, med en stabil och grundad livsfilosofi.

Jag känner mig privilegierad att vara en del av detta och så härligt inspirerad. Visst är det så att vi alla då och då behöver det där lilla extra i vår vardag? Ibland är det också det lilla som gör det, det behövs inga märkvärdiga och omvälvande saker för att den lilla extra lusten ska blossa upp.

För mig hände det lilla extra igår. Jag var en bit från hållplatsen när bussen stannade till. En kvinna som såg att jag var på väg såg till att dörrarna inte stängdes innan jag lyckades komma på. Ni som bor i Göteborg har säkert samma erfarenhet som jag att idag är det inte vanligt att buss eller spårvagn väntar eller öppnar dörrarna när de väl har stängts.
Det här gjorde min dag, det där lilla extra, en vänlig handling blev till en helt underbar dag i vänlig energi.