vardagsvandring

Det blev en dag då jag har fått möjlighet att träna mig i behärskning och tålamod.

Denna dag då jag planerat att ta hand om planering, övningar och mailsvar blev en dag då datorn inte ville fungera.
En aning frustrerad då jag vet att jag inte har så många av dessa dagar, ledig o ensam i hemmet. Inser att om jag ska kunna bibehålla mitt lugn är det nödvändigt att försöka införskaffa en ny dator. Suck...är inte direkt lycklig över detta.

Det blev istället en dag då jag plockade fram mina akvarellgrejer och ägnade mig åt meditation och målning.

En härlig meditation där jag släppte taget av frustrationen, en meditation fylld av symbolik. Börjar längta efter att starta upp mina grupper och att själv få tag i något att sätta tänderna i för egen del.

En passande bild att meditera till är väl denna? Den kommer från Foto: Webbild - Hotellporten

Ingen anmälan till träning idag. Efter att ha arbetat från 8 till 18 idag kände jag mig ganska mör när jag kom hem och det var ett lätt beslut att låta bli all form av träning. Ägnade min kraft åt att äta och hitta en bekväm plats i soffan i stället.
Var på Sahlgrenska idag ( inte för min skull utan för arbetet) och kikade där i Blossoms nya nummer. Blev lite inspirerad av en annons av en magnetisk rockring. Var ju en hejare på det i yngre dar och det skulle förmodligen inte skada att röra lite på höfterna.
Enligt tjejen som provat denna magnetiska rockring hade hon minskat sitt midjemått med 2 centimeter under de dryga 3 veckor som hon prövat den. Ingen viktminskning men mindre midjemått.
Jag är villig att pröva det mesta som är roligt och inspirerande och rocka loss till bra musik 2 x 5 minuter varje dag låter lagom och bra.

Ingen större lust att palta på mig massa kläder och stapla ut i kylan imorse måste jag erkänna. Började vakna till liv när den kalla vinden började krypa in mellan klädlagren efter en stund och sedan gick det faktiskt hyfsat att hålla uppe humöret.

Jag har ett eget företag som jag försöker ha så mycket verksamhet som möjligt med men jag brukar även arbeta tillsammans och för en kvinna med ALS. En sjukdom som sakta men säkert ser till att hon blir förlamad, inte kan prata och som till sist då naturligtvis leder till att hon avlider.
Jag har följt henne under 2 år. 2 år som bestått av många, många stunder av otrolig sorg, ilska men även av glädje, optimism och skratt.
Att jag skriver detta beror på att jag idag hemma hos henne läste en artikel från GP den 23 december. (Jag har letat på GP:s nätsida men lyckas naturligtvis inte hitta denna.) Artikeln handlade om en man, bosatt i Göteborg, som även han fått diagnosen ALS. Å här blir jag så inni h....vete förbannad rent ut sagt. Jag har så svårt att finna mig i att det sitter personer i positioner med makt som är så insnärjda i sin egen administration att allt det som jag tycker är mänskliga egenskaper lyckas försvinna.
Den här mannen hade fått avslag på sin ansökan om hjälp enligt lagen om LSS. Han var inte tillräckligt dålig!
Hans fru hade varit hemma heltid sedan november då han inte längre klarar av det som är livsnödvändigt, men detta fick hon göra utan något ekonomiskt stöd.
Han hade fått beviljat hjälp från hemtjänsten och deras personal kunde då komma hem till honom 5 ggr per dag och hjälpa honom med toalettbesök och dylikt.
Gentilt, måste jag säga!!
Visst är det en hjälp, men vem vill i den situationen ha hjälp av olika personer varje gång? I ett läge där man har en sjukdom där man vet att livet obönhörligt närmar sig ett slut, där man blir mer och mer maktlös behöver man hjälp med att bibehålla sin livskvalité.
Är det fel att ge denna hjälp medan det fortfarande finns en och annan muskel som fungerar?

Skriiiik,,,jag behöver en lugn stund och lite träd runt mig så jag kan kanalisera min frustration. Pust!

I morgon ska jag ialla fall leta reda på mitt gymkort och ta mig till Hela Hälsan. Ett alldelles suveränt gym, 3 min promenadväg från hemmet, som jag lyckats förtränga att det finns. Här kan man hitta en massa rolig gruppträning och lite ovanlig sådan också. Afrikansk dans, zumba, Nia m.m. Kan varmt rekommendera detta lite mindre och personligare ställe.

Då finns jag här. I en blogg där jag tänker försöka lägga in både smått och gott. Lite allehanda så att säga och inte bara texter och artiklar om personlig utveckling eller om mina kurser.
Jag tänkte mig vara sådär alldelles lagom vardagslik. Sådär som man kan vara ibland när man strosar omkring hemma i mjukisbrallor och håret bara ihopsnurrat i en tofs. Nja, ihopsnurrat o ihopsnurrat. Måste erkänna att det inte finns så mycket kvar av den kraftiga kalufs som jag en gång hade.
Den har liksom krympt ihop lite. fortfarande kraftiga strån men ack, inte alls lika många.
Och så är det väl i den här åldern, strax 51 och en ingång till menopaus redan vid 36-37 år. Tidigt?! Jag vet, och det ställer till en hel del med en kropp. Brist på det ena och än det andra. På tal om brist så är det inte det när det gäller kilon.
Ett av mina mål under det här året kommer att vara att försöka bli av med de kilon, dryga 13 st, som lyckades lägga sig till rätta under 1,5 år som jag varit rökfri. Mäkta stolt är jag över mig själv och denna rökfrihet men inte lika glad över de extrakilon som bosatt sig hos mig. Det är ganska mycket på en sådan här i övrigt liten kropp. Åtminstone om man ser till längden.
Dryga 1 kg i månaden tycker jag att jag borde klara av, men man ska aldrig vara så säker på det.