vardagsvandring

Är det konflikträdsla som gör att vi har så svårt för att säga till om något som vi tycker illa om eller som vi reagerar på? Eller säga till om beteenden som är så störande att vi inte klarar av dem tillslut?

Vad är det egentligen som pågår inom oss när vi inte vågar att säga det som vi längtar efter att säga? Istället går vi omkring och bygger upp en irritation inom oss som tillslut exploderar och resultatet av det blir väldigt sällan bra.

Kan det vara brist på respekt för oss själva som styr det här beteendet?

För ett tag sedan pratade jag med en bekant till mig som ägnade en stor del av vårt samtal till att "gnälla" över en person. Deras vänskap var en mångårig sådan men nu var min bekant på väg att säga upp den. På väg att avsluta en vänskap som varat länge och för något som egentligen inte var någonting!!
När jag frågade hur det kom sig att min bekant inte sagt någonting till sin vän, fick jag en irriterande blick.

Först handlade det om att inte såra sin vän, sedan borde vännen förstå själv. Nu drog sig bekanten sig mer och mer tillbaka och stämningen började bli påtagligt spänd mellan dem.

En vänskap som betytt mycket, som varit så berikande är nu på upphällningen på grund av konflikträdsla?

Hur många gånger har du valt att vara tyst istället för att säga något? Om vännen som har en irriterande ovana att trumma med fingrarna, göra konstiga ljud, att smaska, att lukta illa? Och vad säger du sedan när ni inte längre är vänner?
- Nej, du förstår, jag stod inte ut längre med sättet som hon pratade, lät etc.

Ju längre man håller inne med något desto värre har det en tendens att bli. Man bygger upp en spänning inom sig själv som förmodligen är dubbelt så jobbigt som själva problemet är. Och om anledningen skulle vara att man inte vill såra sin vän....hur sårande är det inte att denne får reda på det långt senare eller att vänskapen bryts för något som personen ifråga inte har en aning om?