vardagsvandring

Sitter och funderar på det där med möten. Och framförallt på det egna inre mötet. Möter man sig själv någon gång överhuvudtaget?
Jag hade ett sådant där inre möte häromdagen när jag utövade Qi Gong. Qi Gong ledaren sa att vi skulle föreställa oss att vi var ute på en äng där det var varmt och skönt när vi gjorde våra övningar.
Och på min äng, bakom mig, kunde jag förnimma alla de grekiska Gudinnor som jag använder som arketypiska symboler för egenskaper. Just då blev jag så oerhört lycklig, jag kände mig som ett med alla dessa delar och det fyllde mig med en sådan värme och kärlek.
Jag tror att jag där och då hade ett ögonblick där jag verkligen mötte mig själv.

Men när möter vi andra personer? Är vi verkligen närvarande med hela oss själva? Lyssnar vi på andra utan att ramla iväg med egna tankar, utan att dra slutsatser och analysera? Upplever vi ett möte?

Det mötet som har en egen energi, mötet som Buber sa " Mellan Du och Jag". Något som får ett eget liv utan att bli en egen sak som ska bedömas och utvärderas?

Möten är upplyftande och definitivt livgivande. Mitt möte bär mig.